Plurrar'n!

Jag tänkte bara uppdatera världen om vad Vixie har haft för hyss på schemat senaste helgen...
Eller hyss och hyss, mer bara galenheter som vanligt.

I lördags åkte vi iväg med några vänner för att spela Discgolf.
För er som inte vet vad det innebär kan jag berätta att det är freesbee - kastning på olika slags banor där man till slut kastar i en korg/hål - därav "golf".
Vixie var otroligt irriterad över att alla skickade freesbees ifrån henne medan matte höll fast henne i kopplet. "SLÄPP MIG FÖR F....!"
När hon efter ett par banor nästintill vibrerade av suget att få sätta tänderna i en freesbee fick matte en snilleblixt!
Vixie fick därmed en uppgift som var precis lika viktig som vår att kasta dessa freesbees var; officiell disc - bärare!
Och ni ska veta att hon tog uppgiften på största allvar.
Varje gång jag kastat min disc i "korgen" i slutet av banorna kom ett par tänder och ryckte discen ur handen på mig.
"Matte...inte ska du behöva slita ut dig. Låt MIG bära den...moahahahhaaaa!" ?
Sedan bar hon denna disc mellan alla banor, med svansen i högan sky, tittandes över axeln med jämna mellanrum (hon skulle ju naturligtvis gå först i ledet) som för att berätta för alla att HON minsann hade en EGEN disc nu!

Och igår var vi och fiskade i en liten sjö.
Vixie var fiskevakt och höll koll på fiskarna som blivit uppdragna så att de verkligen var döda.
Hon skällde också på alla som kastade ut sina drag för att (försöka) fiska eftersom hon helst av allt hade hängt i änden på linan själv... det gällde att ha 100% koll på henne kan jag lova.
Jag hade gått en bra bit ifrån de andra och satt där och metade.
Vi passade på att köra lite budföring - som Vixie älskar - och skickade henne mellan mig och husse på bryggan en bra bit bort. "Var är husse?" Klampetiklampetiklamp...
...det lät inte som en nätt liten sheltie som svassade omkring utan man var mer överraskad över att det inte kom en stor älgko springandes! (Det vibrerade faktiskt i marken när hon dundrade förbi!)
Så kom hon till mig ännu en gång, i full kaliber, tvärvände och skulle springa tillbaka igen när jag just sa "Var försiktig gumman..." Too late.
PLASK, sa det.
Jag ser hur Vixie står med frambenen i sjön, bakbenen uppe på kanten, i princip i "över - öronen - höjd" (det var en väldigt brant kant) och vattnet når henne till näsan.
Hennes min sa mig bara en sak: "Hur hamnade jag här och hur sjutton ska jag ta mig upp utan att bli ännu blötare?"
Hon försökte flytta bakbenen men det resulterade endast i att hela hon åkte i plurret.
Förnärmad och med stoltheten sårad studsade hon upp ur sjön utan att ägna mig en blick och sprang ut i skogen en stund. (Precis såsom matte gjort en timme tidigare då hon tappade veven till fiskerullen i vattnet på första kastet...)
Man vill ju inte att någon ska se när man plurrar heller?....
Hon är störtskön.
Och nu - as we speak - står hon och smygslickar ur husses glasskål. Jag har ju uppfostrat henne väl; hon diskar efter andra.

Synd att man inte har kameran såna där gånger. Men... förhoppningsvis fick ni er en bild av hur den lilla fina damen trillar i sjön och fastnar i gyttjan...